Unixfood- mer än bara mat

Önskar så innerligt att jag kunde stoppa tiden, stoppa alla klockor och bara få vara i nuet. Ja, jag och D är uppe bland de rosa molnen där allt är så vackert och underbart, kravlöst och tidlöst. Vi tar dagarna som de kommer, igår frågade D mig om vilken dag det var och båda tyckte att det var fint att konstatera att det var lördag och att ingen av oss egentligen brydde sig. Nu när vi båda är hemma ter sig klockorna att krypa fram men samtidigt gå i turbofart, vi hinner få så mycket gjort och ändå inget. Motsägelsefullt och komplext kan tyckas. Men jag är van vid att göra ALLTING själv här hemma, från 06.30-18.15, ibland längre. Det är ingenting jag klagar över utan mer konstatera att det är så det är, det är så våra liv ser ut och vi trivs. Därför är det nästan lite semester nu när D också är hemma och vi kan göra saker tillsammans, är man två går allting liksom fortare. Men tiden går så otroligt fort, idag kommer aldrig mer tillbaka, idag får man bara uppleva en gång och det är nu. Jag/vi försöker njuta i fulla drag, bebistiden med LillO kommer aldrig mer tillbaka men när jag sluter mina ögon ser jag honom framför mig, känner dofter och minns med glädje. Men jag är kusligt medveten om att jag glömt mycket och det gör mig ledsen. Nej denna gång ska inget skyndas på, den tuffa fasaden ska ner och vi ska ta det lugnt, i vår takt. Nu ska två barn utvecklas och därmed också utmanas, heltidsarbete, men oj vilken fömån att få ha våra barn hemma hos mig. 

Märkbara förändringar 
Lillebror är nu 6 dagar och vi har hunnit landa. Omställningen har självklart varit störst för LillO men för mig och D del har det varit en naturlig övergång. Vi har tagit det hela med ro och försökt få LillO att känna sig älskad, uppmärksammad och trygg. Än så länge har allt gått över förväntan och jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om att det skulle gå såhär bra. Givetvis har familjens rutiner blivit ruckade på, vi har helgrutiner varje dag vilket mest beror på att D också är hemma. Vardagsrutiner innebär tidiga uppstigningar för mig och LillO vid 0630 när Ds klocka ringer, bädda sängen, äter frukost, duscha och gör oss iordning för förmiddagsslapp. Sedan rullar dagen på med lite städning, matlagningen, sova för LillO, mm. Vi har fyllt våra dagar med många roliga saker men också rutingrejer såsom, frukost, fruktstund, lunch, sova, mellis, förbereda middag och sedan kommer D hem. Ja dagarna har sett rätt lika ut och ja, rutiner gillas av mig. Nu gäller det att Lillebror kommer in i LillOs rutiner. Det känns härligt att D är ledig en hel månad till så jag antar att våra rutiner inför det ”hårda” livet får vänta ett tag=) Jag minns att jag tyckte att tiden verkligen kunde krypa fram när jag var hemma med Oscar, ibland rent av kunde det kännas drygt och jag hade nog inte så mycket vett i att njuta och ta vara på de goa stunderna vilket jag tycker är så synd. Visst myste vi och de första månaderna var jag bara inne och gick ut själv, träffade inte så många och tyckte egentligen det verkade onödigt. Jag tyckte att det verkade som bra val då men nu i efterhand kan jag se många saker som kunde göras annorlunda. Vad är kärlek?

En känslosam berg och dalbana
Ja vad är kärlek? För mig har begreppet kärlek växt både som begrepp och som innebörd. Kärlek är något som växer fram. Kärleken till D är djup, han är min bästa vän, min vapendragare, min stöttepelar. Vi är väldigt olika D och jag men vi komplettera varandra bra. Snart kan vi lägga 10år bakom oss och visst har vi förändrats, var och en på sitt håll och tillsammans, som par. Kärleken jag känner för LillO går inte att beskriva i ord. Jag blir tårögd bara jag tänker på min fina pojke, han betyder sann lycka för mig. Lillebror lär vi känna med tiden som går och med den är jag säker på att kärleken till honom också att göra så där isande ont i hjärtat! Just nu är allt omtumlande och jag känner att alla känslor ligger utanpå skinnet. Jag är egentligen ingen person som har lätt för att gråta eller ens blir rörd… Jag skyller på hormonerna. Tänk att vi, jag och D har fått den fina gåvan att ha två fina gossar hos oss, jag ryser bara jag tänker på det. Jag är så tacksam. Tack någon där ute för allt jag har!