In på bara skinnet
Det är få gånger man får tillfälle att sitta och reflektera över sitt liv. Innan jag fick den stora förmånen att uppleva hur det är att sätta någon före sig själv var jag väldigt självupptagen och livet kändes stundtals nattsvart. Jag har under perioder i livet mått väldigt dåligt utan att det för all del är något som jag uttalat. Några få nära vänner vet… några få har sett mig i de allra svartaste stunder. De stunderna är absolut inget jag är stolt över men nu har jag förstått att de var stunder som varit tvungna att gås igenom. Jag VET att jag inte är ensam om att känna mig ensam, lite bortkommen, bortvald… ja helt enkelt vilsen men när man är så långt ner är det svårt att ta emot hjälpen som erbjuds. Det är som i mitt fall inte heller säkert att man vet varför man mår dåligt. Nu i efterhand vet jag… nu förstår jag varför mitt liv ser ut som det gör och har sett ut, nu har bitarna fallit på plats. Tänk att det skulle ta mer än 29år att känna sig hel. 29år är en lång tid och de var de 13 senaste som allra tyngst. Vad är meningen med livet? Åt vilken riktning ska jag gå?
Det är stor skillnad från då och nu. För att ge en kortversion; För dåtidens jag var det viktigt att passa in, bli omtyckt, vara en i mängden helt enkelt. Jag letade efter mycket, efter mig själv, efter svar som jag visste inte fanns… Dåtiden jag var osäker, otrygg och ville inte släppa någon för nära in på. Jag behöll många tankar innanför pannbenet och delade endast med mig av valda delar av mig själv. Tror inte det var många som visste vem jag egentligen var. Dock uppfattades jag nog som en rätt gladlynt person med glimten i ögat som gärna pratade mycket med folk, och visst gjorde jag det men bara om obetydliga saker, saker om vardagen, viktiga samhällsfrågor ja saker i allmänhet men jag sålde aldrig ut mig själv på ett för mig utlämnade sätt.
Nutidens Jag vet vem jag är och vad jag står för. Nu bryr jag mig inte om vad andra har för åsikter om mig eller om jag uppfattas på ett felaktigt sätt. Nu fungerar jag som en hel människa. Visst stänger jag fortfarande in tankar, de svarta tankar kommer alltid vara där men jag vet nu hur de ska hanteras. Nu låter jag dem inte uppta plats en längre tid utan försöker istället bearbeta dem och hoppas att de svarta tankarna ska bli bra tankar som hjälper mig upp istället för ner, ner i det svarta hålet. Nu måste jag inte bara vara stark för mig själv utan också för en annan liten person. Nu hänger inte jag upp livet på livlinor längre som förr. Då trodde jag att bara jag får det eller gör det så kommer livet att fixa sig, så lätt var det inte och det gick åt många tusenlappar för att förstå att det inte var det sanna botemedlet. Botemedlet har ett namn, en vän som förstod och som tvingade mig att inse, det i kombination med mognad och att livet gav mig en annan roll har gjort mig till den jag är idag. Jag är så tacksam för allt jag har i mitt liv… MEN det finns alltid MEN.. De får man passa sig för och de löser man inte med att leka mussla!
Jag ska lära min LillO att livet stundtals gör ont men att det är så det ska vara. Lära honom att inte bita ihop och försöka vara stark själv utan att dela med sig. Det är ok att gråta, känna sig besviken ja att få utlopp för sin förtvivlan och besvikelse för det är först då byggstenar skapas för att bygga vidare på Jaget. Jag ska vara där för honom, hjälpa, stötta, älska honom villkorslöst men jag ska inte bana vägen för honom. LillO måste hitta sin egen stig i livet att vandra på men jag ska följa honom tätt efter.
