Vattenmelon med citron och innerlig kärlek
Idag har jag kammat hem två smskoder med LOKAS nya smak, vattenmelon med citron, ska bli intressant att testa.
Hämtade LillO lite tidigare från förskolan så vi åt mellis hemma. En stor banan och nästan en hel ostmacka fick han i sig. Inte undra på att han bara tittade på spagettin och köttfärssåsen jag gjort till kvällsmat... Han är roligt nu, vårt barn, en ritkig lurefax. Det ska testas, provas och prövas, jag älskar detta underbara barn så mycket, även de stunder då ett "- NEJ!" gör riktigt ont och han brister ut i gråt av smärta!! Jag har även lärt honom att låtsasgråta. Då bölar och brölar man och sedan kisar man med ögonen och sedan brister man ut i skratt!! Det är en ny favorit och han är bra på det med!
Att få barn är speciellt för alla men kanske lite mer speciellt för en sådan som jag. Jag älskar mina föräldrar, det har jag alltid gjort, de är mina föräldrar och inget annat. Inte en enda gång har jag känt för dem som mina adoptivföräldrar, de är mina föräldrar och så har jag känt hela tiden, punkt slut. Inte heller uttalat har det varit ett tomt hål i hjärtat, något som fattats och ingen att likna eller dela blod med. Att ha någon att identifiera mig i... Visst har jag haft stunder då det har varit mörkt i livet, ritkigt nattasvart men jag har aldrig kopplat det till någonting särskilt. Nu vet jag, nu har jag alla svaren på alla mina frågor, jag har fått barn. Nu är det många som menar att alla tonåringar går igenom en viss tonårskris med identifieringsfrågor mm men face it, ni kan omöjligt veta hur det är och känns att vara adopterad, vill bara poängtera det.
Första gången jag såg LillO visste jag att det var han och jag mot världen. Jag älskar LillOs pappa så mycket men det var LillO och jag från första stund. Han och jag delar blod, jag kan se mig i honom, även om alla tycker att han liknar D. Genom LillO har jag lärt mig att acceptera mig själv, för den jag är. Blod är tjockare än vatten men också helt ovidkommande. Det var en aha-upplevelse att jag kände så starkt ända från början. Alla som har vuxit upp med så en eller två biologiska föräldrar har ju en biologisk koppling från början, det har inte ett adoptivbarn. Det går heller inte att fylla igen ett svart hål, ersätta det som varit, för oftast vet man inte varför man bli bortvald. Man kan ibland tro att det försvinner helt om man stryker ljus färg från Beijers men efter ett tag flagnar färgen bort och hålet bli tydligare än innan. Detta är inget som behöver betyda smärta, för mig har det varit en ingentingkänsla... fram tills LillOs födelse.
Jag tycker absolut att man ska adoptera ett barn om man vill det men det är viktigt att komma ihåg. Vissa saker måste bara få vara, vissa saker finns inga svar på och de svaren behöver man inte ersätta med något annat.
Jag känner mig hel med mitt barn. Jag har förstått att jag inte har tid att grubblar över frågor som det ändå inte finns svar på. Jag har lärt mig att ta tillvara på tiden, göra något här och nu och se framåt. Jag är älskad och det är först nu jag kan acceptera det. Jag älskar LillO så innerligt mycket och jag hoppas av hela mitt hjärta att han känner det.
